Om boken: Världen var som en bra bok (en backpackers roman)

Franz är en ung man från Åland. Han har lämnar ön där livet ter sig enformigt och förutsägbart för det Stora Äventyret – en resa som sträcker sig över stora delar av Sydostasien, Oceanien och Nordamerika. Vi får följa hans rutt som innebär många möten, många drinkar, många tidiga morgnar och många olika miljöer. Detta är berättelsen om killen som gör slag i saken och inte låter det stanna vid drömmen om att se och uppleva allt innan vardagen där hemma slår sin järnring runt honom. Berättelsen slingrar sig fram mellan fattig landsbygd, brusande storstäder, nersölade barer och solstekta stränder. Franz är inte en vanlig backpacker, utan en kille med ett mål; att skriva ner de allra starkaste upplevelserna så att läsaren själv känner dofterna, ljuden och smakerna. Det blir en resa som tar med läsaren på en svindlande färd genom länder och kulturer.

Prolog som inleder romanen; Kiritimati 4 mars 2014

Jag satt nedsjunken i ett hörn i en mindre plåtbyggnad till flygterminal på ön Kiritimati. Jag kände hur svetten rann under linnet och det var som om blodet i mig kokade. Jag hade hamnat på ön Kirimati utan att riktigt förstå varför – för på biljetten stod det destination; Hawaii. Kirimati ligger drygt 2 000 kilometer söder om Hawaii och när jag senare kollade upp stället kunde jag läsa att ön 1962 var värd för provsprängningar av vätebomber. De tre senaste orden känns som en mycket passande metafor för att beskriva hur sliten jag var då – som ett köttstycke redo att sprängas från insidan. Jag hade denguefeber och insåg nu att jag behövde lägga in mig på ett sjukhus när jag kom fram till Hawaii. Men även om jag var sjuk, så hade jag nyligen upplevt många lyckliga stunder – sådana ögonblick jag tror en normal människa skulle kalla minnen för livet. Jag var fast besluten att det här med att resa runt jorden skulle bli mitt nya liv – för mig handlade det inte om ögonblick utan att se hela världen. Tro nu inte att jag är nöjd bara för att jag har skrivit en bok och fått den publicerad, tro inte heller att jag kommer bli besviken om jag inte når hela vägen till mitt mål. Den väg jag nu vandrat en bit är jag rätt säker på att få andra skulle försöka sig på, fast många säkert har liknande drömmar som jag. Jag tror mig veta det eftersom jag under mina resor mött alla möjliga människotyper, vi som gav oss av är lika varandra. Vi kallade oss backpackers, jag mötte flera hundra och tyvärr räcker inte pappret till för att nämna alla här, men en del av dem hoppas jag ska se positivt på att få bli förevigade, ni som inte hade denna önskan men som ändå nämns vill jag be om förlåtelse. Vi var alla del av den myrstigsliknande koloni backpackers som säkert än idag rör sig fram runt jorden, där många likt mig är ensamresande. Jag är säker på att vi alla kan vara stolta över att kalla oss backpackers för vi har alla utforskat delar av världen. För mig gick det möjligen lite över styr, det kändes nämligen som jag för en stund blev ett med allt när jag såg nya delar av världen. Men jag skulle inte påstå att jag var en hardcorebackpacker, inte ens när jag skriver dessa rader. Däremot är jag på god väg att bli en. Och jag hävdar nu att jag var rätt så erfaren till skillnad mot somliga som jag mötte och att jag var rätt så trovärdig längre stunder, om jag får säga det själv. Många backpackers som reste var lite som hippies och ofta levde och njöt tills dagarna var till ända och deras pengar förbrukade. Så gjorde jag min resa med målet att skriva en bok, så här efteråt kan jag inse att det nog fanns en del hippiementalitet i mig, för jag var tokig nog att försöka mig på en sådan bedrift. Jag lärde mig mycket om världen och människorna i den, och om deras drömmar som jag fick ta del av och bestämde mig för att skriva ner några. Några få människor delade också sina mest tragiska stunder och deras berättelser gav mig kunskaper som jag tror att jag annars kanske aldrig tagit till mig. Det finns många hinder i att leva för att göra långresor, som jag definierat som minst sex månader i sträck, men jag tyckte när jag satt där på flygterminalen på Kirimati att jag hade tagit mig över samtliga, förutom att jag nu var illa däran i denguefeber, men annars var jag fortfarande helt fri och som nyfrälst av drömmen jag drömt, eller om det kan ha varit ett delirium jag haft. Men om bara febern skulle släppa greppet om mig var jag redo att fortsätta på min väg. Och jag vågar nu erkänna att jag som många andra för en tid levt det där alldagliga livet med upprepningar i oändlighet. Men sedan den där sommarkvällen hemma på Åland – som jag berättar mera om senare – den gången jag insåg att jag behövde resa för att ärligt kunna svara på frågan: vad är det jag egentligen vill ha ut av livet? Ja, sedan dess har jag bara velat resa till världens ände. Och jag upptäckte efter min första jordenruntresa, en resa jag inte gjorde ensam, att jag aldrig riktigt ville återvända tillbaka till verkligheten, den alldagliga vardagen som jag försökt lämna. Jag fann drömmen om att utforska världen i sin helhet. På min tidigare resa hade jag haft planer på att skriva en bok och jag hade gjort ett hyfsat försök, men det var inte helt enkelt att ge sig ut i världen tillsammans med någon man älskade och samtidigt skriva med öppna sinnen inför omvärlden. Framför allt förmådde jag inte nå flow eller flödet som jag nu kommer att kalla det, och jag fick för mig att det berodde på att jag då var bunden till en annan person. Den här gången var allt annorlunda och jag trodde, hoppades att jag skulle förmå mig skriva ihop det där verket, när jag gav mig av den andra gången. Hur som helst, vissa kommer säkert tro att jag är galen, men att se världen, att förbli fri och att inte söka kärlek gav mig förmågan att skapa den här litterära världen fri för er att utforska.

***

Kiritimati: 2014
Franz Junior

rikardandersson_cover3-6